Jag säger farväl.

Jag säger farväl till Er, till denna blogg - SkilsmässoResan - som har varit min livlina under så lång tid. Jag känner i mitt hjärta att tiden är inne för att sluta skriva här. När Jonas besudlade min blogg, min livlina att få uttrycka mig...ja, då försvann också glädjen.

Men idag den 8 januari, 2010, kan jag säga att jag har funnit glädjen inom mig själv. Jag har hittat min innersta kärna, lyssnat och ska förverkliga vad jag är här på jorden för att göra.
Det kan jag faktiskt tacka Jonas för. Utan hans ord "jag vill skiljas" så tror jag inte att jag hade kommit såhär långt i min personliga utveckling. Hade nog varit kvar i rollen som en hustru och mamma som gör allt för alla andra. Jag är nog en människa som behöver omvälvande saker i livet för att verkligen lyssna, våga lita på och höra vad min själ säger åt mig.
Så det tackar jag Jonas för - att han tog steget åt mig och bad om skilsmässa. TACK!

Om ni läsare befinner Er mitt uppe i Er livskris nu, vill jag bara citera Joseph Campell:
"Vi behöver inte ens våga språnget på egen hand, för det har alltid funnits hjältemodiga människor som gått vägen före oss. Labyrinten har redan utforskats. Vi behöver bara följa i hjältarnas spår: där vi fruktade att finna något otäckt kommer vi att finna en gud. Och där vi trodde att vi måste utkämpa en tvekamp på liv och död kommer vi att kämpa med oss själva. Där vi trodde att vägen ledde utåt kommer vi att finna vår egen innersta kärna. Och där vi trodde att vi skulle vara ensamma kommer vi att finna gemenskap med alla andra människor"

Poeten Rumi säger: " När dina handlingar är innerliga, känner du en flod röra sig inom dig, en glädje..."

Jag kommer inte att sluta skriva och jag hoppas att vi ses igen, på något annat ställe. Tills dess...Namaste!

Alma Prana

Livskris

En skilsmässa är en LIVSKRIS. En kris som man antingen går igenom och låter sorgen bli till glädje i slutändan. En kris som ger en nya insikter och ny kärlek till livet.
Eller om man väljer den andra vägen.
Att man sluter sig och stänger av. Man blir ännu mer bitter, motsträvig och cynisk. Man somnar om till slut.

Den persiske poeten Rumi säger:

Gryningsbrisen har hemligheter att anförtro dig.
Somna inte om.
Du måste be om det du verkligen vill ha.
Somna inte om.
Människor går fram och tillbaka över tröskeln
där de två världarna möts.
Dörren är rund och öppen.
Somna inte om.

Jag, Alma Prana, har hållt mig vaken och mött motgångarna, svårigheterna i vitögat. Det tar på krafterna men öppnar upp det sanna inom en. Det sanna som gör dig till vem du är och varför du kom till denna jord. Stanna upp och lyssna!

Med all min kärlek, namaste!

Alma Prana

Det hela började...

...17 juni,2009.
Jonas flyttar ut helgen 3-4 oktober 2009 och jag flyttar ut ur huset den 31 oktober 2009.
När Jonas släppte bomben den 17 juni, 2009, att han ville skiljas, så var jag gladeligen ovetandes om vad som komma skulle. Jag trodde att "bara jag får ur mig all gråt och följer med mina känslor så blir det nog bra" Så fel jag hade!

Det började dåligt...blev bara sämre..och sämre...och till slut var jag som levandes död. Grät varje dag, vågor av sorg och frustration svepte över mig som meterhöga vågor som tog andan ur mig. Jag höll på att drunkna, bli levandes begravd.

Rädslan tog över mitt liv...rädslan över att jag skulle bli fysiskt skadad av Jonas...att han skulle skada barnen...eller att skada sig själv för att "ge igen på mig - hans sjuka sätt"

Jonas kom & gick som han själv behagade. Han levde sitt eget liv sen den dagen han sa att han ville skiljas. Han gav sig själv lov att skita i allt - hus, barn, allt ansvar...han åkte iväg och träffade andra kvinnor och jag fick vara hemma och ta hand om barnen. Han sa rätt ut att "jag skiter i Er nu". Hans ego tog över.

Efter 4 månader började gråten sina...hade jag inte haft mina vänner så vet jag inte hur jag hade orkat. Jag förstår inte hur en vuxen människa, som Jonas, kan behandla sina barn som han gör. Han tänker inte på barnens bästa utan endast på att skada mig. Han är så fylld utav hat - så destruktiv och hämndlysten...på vadå, kan man fråga sig? Ja, den som visste. Jag har aldrig nekat honom någon skilsmässa, aldrig försökt att hålla honom kvar - tvärtom, jag har öppnat dörren och bett honom försvinna. Utan resultat!

Så fort jag och barnen hade flyttat till vårt nya boende kunde jag börja andas igen. Lusten och glädjen till livet började så sakteligen att återvända. Då började nya saker att hopa sig över mig...Jonas vägrade att betala underhållsbidrag m.m. Även om vi hade ett giltigt, skrivet och bevittnat avtal oss emellan så vägrade han att betala för sina pojkar. Varför - jo, han ville inte att jag skulle ha hans pengar!! Men pengarna går ju till barnen. Tror han inte att två pojkar på 6 & 8 år kostar något? Innerst inne så vet han men han skiter totalt i det. Han bryr sig inte, är totalt kall och oberörd. Då blir man förbannad.

Sen vill han ha barnen varannan vecka. Varför? Ja, inte är det för att han älskar sina barn så högt. Nä, det är för att slippa betala underhållsbidrag. Det är den hemska sanningen. Det har han sagt rätt ut till mig när vi fortfarande bodde under samma tak.

Han ringer aldrig och hör hur det är med barnen. Jo, förresten...fel av mig. Han har ringt tre gånger på 3,5 månader. TRE GÅNGER!
Tror han att barnen inte mår dåligt över skilsmässan?
Han ringde inte på julafton eller på Nyårsafton heller.

I mina ögon så förtjänar han inte att vara pappa till våra underbara pojkar. Men våra pojkar förtjänar en lyhörd, älskvärd, rolig, psykisk stabil, ärlig och omtänksam pappa.

Vetskapen om att barnen inte har en stabil pappa i deras närhet. En pappa som ringer, frågar hur det är...ställer upp för dom..det smärtar. Den sorgen är på något sätt större än min egen. Min egen sorg över att jag inte kunder hålla ihop äktenskapet...hjälpa min man med hans problem...att skapa en framtid för oss allihop - tillsammans.

Men även om kärnfamiljen inte finns mer så är Stjärnfamiljen bestående. Och den lyser...skarpt och klart. Även Noel brukar säga att "vi är en stjärnfamilj, mamma!" Då sprider sig värmen i mitt bröst och kärleken till mina underbara söner bara växer sig starkare. Vi har något unikt...vi är en enhet som håller på att finna vår plats i tillvaron.

Namaste

Alma Prana

Namaste vänner!

Det har varit ett långt uppehåll från min sida. Jag valde att ligga lågt ett tag för att inte elda på en redan flammande brasa. Jag hoppas nu, att jag kan få fortsätta att skriva min "SkilsmässoResa" i lugn & ro. Jag önskar att vissa människor förstår att det är min resa, mina upplevelser, mina tankar & känslor jag beskriver.
Det känns som om jag upprepade gånger, har förklarat mig i detta ämnet, men att vissa verkligen har svårt att förstå.

Nu gör jag ett nytt försök.

Med all min kärlek

Alma Prana

Mer död än levande!

Känner mig mer död än levandes nu för tiden. Många har hört av sig och undrat vart jag har tagit vägen. Lugn, jag finns kvar! Har fått en släng av flunsan bara.

Halva dagen låg jag i sängen med frossa, feber och hosta. Sen kom mina kära föräldrar och skulle hjälpa mig att städa upp efter helgens flytt. Huset ser ut som en orkan har svept genom det. Jonas har flyttat ut denna helgen och lämnade efter sig en röra, milt sagt!

Vi har hållt på hela dagen men blev ändå inte färdiga. Får fortsätta imorgon. Har visning av huset denna veckan och man vill ju att huset ska vara i perfekt skick. Jag vill det.

Barnen har varit hos kuratorn idag för första gången. De kom bra överens med henne och de var positiva över att gå o prata med henne. Så skönt!!

Nu ska jag krypa ner i soffan med en stor kopp te, innan jag däckar.

Namaste gott folk.

Alma Prana

Känslostorm

Jag har en pågående storm inuti mig. En storm utav olika känslor som åker runt och berör mig.

Ena sekunden känner jag mig arg - arg för att vissa tar sig friheter, men är för fega för att stå för vem dom är. Har ni något att säga/tycka så var så pass ärlig och säg vem du/ni är...och stå för det. Man kan inte ha en massa synpunkter på någon annans förhållande och sen inte våga stå för vad man säger/skriver. (Jag vet att ni kan det men...)

Nästa sekund blir jag jätteledsen..som t.ex. för exemplet ovan...tårarna bara kommer...går ej att stoppa.

Ibland räcker det med att någon frågar hur det är - det kan få dammarna att brista - och svämma över. Det räcker med att någon sträcker ut en hjälpande hand, så blir jag berörd.

Mina barn berör mig. Mina vänner berör mig när de ringer och frågar hur det är, frågar om det finns något jag behöver hjälp med, när någon visar äkta medkänsla - det berör mig.

Jag känner tacksamhet.

Ibland tar tröttheten överhand och jag orkar inget. Jag bara existerar...existerar och känner...känner alla känslor inom mig...hör allt jag borde göra....men jag orkar inte...vill inte...men jag måste, måste kämpa på för barnens skull...och för min...min hälsa...en själ som skriker efter lugn & ro...GE MIG LUGN & RO!

Med lugn & ro

Alma Prana

Ai miei angeli - Till mina änglar

Namaste

Alma Prana