Det hela började...

...17 juni,2009.
Jonas flyttar ut helgen 3-4 oktober 2009 och jag flyttar ut ur huset den 31 oktober 2009.
När Jonas släppte bomben den 17 juni, 2009, att han ville skiljas, så var jag gladeligen ovetandes om vad som komma skulle. Jag trodde att "bara jag får ur mig all gråt och följer med mina känslor så blir det nog bra" Så fel jag hade!

Det började dåligt...blev bara sämre..och sämre...och till slut var jag som levandes död. Grät varje dag, vågor av sorg och frustration svepte över mig som meterhöga vågor som tog andan ur mig. Jag höll på att drunkna, bli levandes begravd.

Rädslan tog över mitt liv...rädslan över att jag skulle bli fysiskt skadad av Jonas...att han skulle skada barnen...eller att skada sig själv för att "ge igen på mig - hans sjuka sätt"

Jonas kom & gick som han själv behagade. Han levde sitt eget liv sen den dagen han sa att han ville skiljas. Han gav sig själv lov att skita i allt - hus, barn, allt ansvar...han åkte iväg och träffade andra kvinnor och jag fick vara hemma och ta hand om barnen. Han sa rätt ut att "jag skiter i Er nu". Hans ego tog över.

Efter 4 månader började gråten sina...hade jag inte haft mina vänner så vet jag inte hur jag hade orkat. Jag förstår inte hur en vuxen människa, som Jonas, kan behandla sina barn som han gör. Han tänker inte på barnens bästa utan endast på att skada mig. Han är så fylld utav hat - så destruktiv och hämndlysten...på vadå, kan man fråga sig? Ja, den som visste. Jag har aldrig nekat honom någon skilsmässa, aldrig försökt att hålla honom kvar - tvärtom, jag har öppnat dörren och bett honom försvinna. Utan resultat!

Så fort jag och barnen hade flyttat till vårt nya boende kunde jag börja andas igen. Lusten och glädjen till livet började så sakteligen att återvända. Då började nya saker att hopa sig över mig...Jonas vägrade att betala underhållsbidrag m.m. Även om vi hade ett giltigt, skrivet och bevittnat avtal oss emellan så vägrade han att betala för sina pojkar. Varför - jo, han ville inte att jag skulle ha hans pengar!! Men pengarna går ju till barnen. Tror han inte att två pojkar på 6 & 8 år kostar något? Innerst inne så vet han men han skiter totalt i det. Han bryr sig inte, är totalt kall och oberörd. Då blir man förbannad.

Sen vill han ha barnen varannan vecka. Varför? Ja, inte är det för att han älskar sina barn så högt. Nä, det är för att slippa betala underhållsbidrag. Det är den hemska sanningen. Det har han sagt rätt ut till mig när vi fortfarande bodde under samma tak.

Han ringer aldrig och hör hur det är med barnen. Jo, förresten...fel av mig. Han har ringt tre gånger på 3,5 månader. TRE GÅNGER!
Tror han att barnen inte mår dåligt över skilsmässan?
Han ringde inte på julafton eller på Nyårsafton heller.

I mina ögon så förtjänar han inte att vara pappa till våra underbara pojkar. Men våra pojkar förtjänar en lyhörd, älskvärd, rolig, psykisk stabil, ärlig och omtänksam pappa.

Vetskapen om att barnen inte har en stabil pappa i deras närhet. En pappa som ringer, frågar hur det är...ställer upp för dom..det smärtar. Den sorgen är på något sätt större än min egen. Min egen sorg över att jag inte kunder hålla ihop äktenskapet...hjälpa min man med hans problem...att skapa en framtid för oss allihop - tillsammans.

Men även om kärnfamiljen inte finns mer så är Stjärnfamiljen bestående. Och den lyser...skarpt och klart. Även Noel brukar säga att "vi är en stjärnfamilj, mamma!" Då sprider sig värmen i mitt bröst och kärleken till mina underbara söner bara växer sig starkare. Vi har något unikt...vi är en enhet som håller på att finna vår plats i tillvaron.

Namaste

Alma Prana