Inlägg
(From my garden/ Alma Prana)
Låg och pratade med lilleman i torsdags kväll när följande samtal ägde rum:
- Mamma, varför ska ni skiljas? Varför var Isaks föräldrar här och tittade på huset? Varför ska Isak flytta hit?
Försökte förklara för honom att Isaks föräldrar var här och tittade på huset men att de troligtvis inte skulle flytta hit. Vårt hus var lite för dyrt för vad de hade räknat med.
- Mamma, jag tycker att alla mina kompisar på denna gatan kan flytta till vår nya gata. De kan alla köpa hus där, så kan vi leka som vi gör idag.
- Mm..
- Mamma, jag vill föst följa med dig, Noel också. Sen kan du köra oss till huset där pappa ska bo.
Förklarade för lilleman att ingenting var bestämt än och att vi fick se om pappa fick huset.
Lilleman låg och såg fundersam ut, med tårar i ögonen, när han sa:
- Mamma, du och pappa kanske blir ihop igen?
Klumpen i min hals växte sig större, tårarna pockar på, en tår rullar nerför kinden..svarar, "jag tror inte det älskling lilla. Men vi kommer alltid att finnas här för dig. För dig & Noel.
Lilleman fortsätter;
- Pappa kanske flyttar in i huset bredvid oss, nr 10, (vilket minne den ungen har!)Då kan jag bara öppna dörren och gå så & så och sen är jag framme vid pappas dörr.
Jag ser hur han kämpar med att hålla gråten inne, att svälja klumpen han har i halsen.
- Lilleman, säger jag. Du får lov att gråta, det är ok. Det är inte bra att hålla känslorna inom dig, släpp lös dom, det är ok.
- Mm...mamma, kan du klia mig på ryggen, frågar han och vänder sig på sidan.
- Visst kan jag det, svarar jag och tårarna forsar.
Jag är så ledsen över vad de får genomgå/genomlida. Så otroligt ledsen för deras skull. Men jag hoppas att min enorma kärlek & mitt stöd, kan hjälpa dom på vägen och hela dom.
Tidigare på kvällen satt Jonas och tittade på en film på Tv´n. Så fort barnen kom in i rummet avbröt han dom och sa med hög stämma - Gå och lägg Er. Gå ut härifrån.
Noel utbrast - " Du bryr dig inte om oss", när han gick in till hans rum.
Jag frågade Jonas om han hade hört vad Noel sa. Men det hade han inte. Jag berättade men responsen jag fick var helt nollställd. Jonas stod där och tittade rakt fram. Visade inga känslor, ingen reaktion.
Det är sorgligt, man blir ledsen. För jag vet att han älskar sina pojkar men han kan inte fortsätta såhär. Det sätter sina spår. Jag vill att mina pojkar ska få bra självförtroende och en bra självkänsla. Jag vill att de ska bli hörda. Jag vill att de ska veta att de alltid kan komma och prata.
Jag kommer att göra mitt bästa.
Kram till Er
Alma Prana
