Inlägg
Känner att jag måste göra ett inlägg om vad jag upptäckte för ca 4 månader sedan. Tidigt en morgon vaknade jag och skulle gå upp och dricka. Istället för att gå fram till vasken så var det som om högre makter ledde mig fram till Jonas mobiltelefon som låg på bänken.
Jag gick in och tittade och vad jag fick se gjorde att mina händer började skaka, så mycket så att telefonen höll på att trilla ur händerna. Mina ögon stirrade på en text på displayen " Jag kommer till Gbt nästa vecka och skulle gärna vilja träffa dig för några sköna träffar. Jag bangar inte ut"
En hel konversation utspelade sig framför mig, tårarna rann, mina händer skakade och rummet gungade. Jag läste men det hela var overkligt. Inte Jonas, inte min man...?
Gick in och slängde telefonen på honom där han låg i sängen. Han försökte förneka allt, den idioten. Till slut, efter lång tid, sa han att han gjorde det för spänningens skull. För att få bekräftelse, se om han fortfarande dög. (Han är 39 år) Men han hade inte tänkt att träffa denna kvinnan, som dessutom ville ha betalt för sina tjänster, för han var för feg.
Efter helgen åkte han iväg till Gbt. Han träffade inte den kvinnan men däremot ringde han tre stycken andra. Om jag inte missminner mig ville alla ha betalt! Men han bedyrade att han inte hade träffat någon. Detta fick jag reda på genom att gå igenom hans mobil. Nu var tilliten borta till honom, sveket var så stort, så stort så jag funderade på att avsluta vårt förhållande. För kan man inte kommunicera, ha tillit och visa respekt för varandra. Vad har man då? Dessutom tyckte jag inte om min nya sida - känslan av att jag måste gå igenom hans mobil - tilliten var borta. Redan efter första gången var jag påväg bort. Jag frågade mig själv om och om igen - kan jag förlåta hans beteende?
Tänk om han hade lagt all denna tid på VÅRT förhållande, på vårt äktenskap. WOW!
Men det skulle bli värre. För var gång han var bortrest så var det nya vuxensidor han hade besökt, nya kvinnor han hade skrivit till. Han höll sig inte bara till att skriva, han började ringa upp dom också!
Vid ett tillfälle så kollar jag hans mail. Tvingar honom att logga in på mailen för att jag har en stark magkänsla. Chockat ser jag det ena mailet efter det andra...alla handlar om vad han vill göra med dom, när de ska träffas, att han är singel, att han är skild...I ett mail har han skrivit att han har varit uppe i norra sverige med hans barn, i "vår" sommarstuga, på semester.
Lögnerna tog aldrig slut. När jag såg hur länge han hade gjort såhär mot mig fick jag en chock - i 2 år. 2 långa år!!
Trots allt detta så tänkte jag avvakta till han hade gått till KBT-terapeuten som han hade gått med på att träffa. Han har haft vissa problem sedan barndomen, blivit mobbad, utsatt både för det ena & det andra, haft upprepade depressioner m.m. Så jag tänkte att när han får hjälp så kanske han börjar inse saker och kan rätta till det och på så sätt rädda vårt äktenskap.
Men han hann före. Hela tiden var han osäker och frågade mig "Tänker du lämna mig och ta med barnen?" Han valde att fly problemen, han valde skilsmässan, han valde den lätta vägen, han valde att blunda.
Även om det är smärtsamt och jobbigt så finns det inte någon del av mig som vill bo med honom, som vill försöka igen. Jag är värd all respekt, tillit som finns. Det kan Jonas inte ge mig.
Kram Alma Prana
tisdag 30 juni 2009
Oerhört sårande.
Jonas kom hem sen körde han igen - nu skulle han titta på ett hus som han hade fått ett tips på!
Men innan han körde sa han rätt ut att han "skiter totalt i hur jag mår och känner det". Han sa det helt känslokallt. Han var inte ute efter ett annat förhållande så länge vi bodde tillsammans men han skulle inte sluta chatta och ringa andra tjejer! De var ju bara vänner, han och alla tjejerna, Haha!, säger jag bara.
Han är det stora offret i hela vår skilsmässa. Nu skulle han kämpa för att ha barnen varannan vecka. Det var hans rätt och skulle det betyda att han fick köra över mig för att få det så var det inga problem.
Känner mig jätteorolig. För barnens psykiska hälsa. Jonas är så labil och igår smällde han till vår yngste son i huvuedet när vi var o badade. Bara för att han pratade lite för högt i vattnet, enligt Jonas! Jag litar inte på honom. Vill inte framstå som en person som låter barnen vara en bricka i skilsmässospelet, det skulle jag aldrig göra. Men jag är genuint orolig för deras välmående. Hade jag litat på honom så hade jag mer än gärna velat att de skulle vara där varannan vecka, det hade varit skönt för mig med.
Kram Alma Prana
Men innan han körde sa han rätt ut att han "skiter totalt i hur jag mår och känner det". Han sa det helt känslokallt. Han var inte ute efter ett annat förhållande så länge vi bodde tillsammans men han skulle inte sluta chatta och ringa andra tjejer! De var ju bara vänner, han och alla tjejerna, Haha!, säger jag bara.
Han är det stora offret i hela vår skilsmässa. Nu skulle han kämpa för att ha barnen varannan vecka. Det var hans rätt och skulle det betyda att han fick köra över mig för att få det så var det inga problem.
Känner mig jätteorolig. För barnens psykiska hälsa. Jonas är så labil och igår smällde han till vår yngste son i huvuedet när vi var o badade. Bara för att han pratade lite för högt i vattnet, enligt Jonas! Jag litar inte på honom. Vill inte framstå som en person som låter barnen vara en bricka i skilsmässospelet, det skulle jag aldrig göra. Men jag är genuint orolig för deras välmående. Hade jag litat på honom så hade jag mer än gärna velat att de skulle vara där varannan vecka, det hade varit skönt för mig med.
Kram Alma Prana
Ännu ett svek - varken älskar eller tycker om den här mannen.
Trodde inte det kunde kännas värre än det redan gör men det gör det. Igår kväll, den 29 juni, vid 23-tiden, satt jag och kollade mina mail och Jonas satt vid köksbordet med sin arbetsdator.
Jag får en känsla av att något är fel, att han chattar med någon, men varje gång jag vänder på huvudet så "klickar han ner" ett fönster och börjar spela Spindelharpan.
Stänger av min dator och går fram till honom. Då blinkar det till - han har fått ett meddelande från en "Madde"! Blir förbannad och ställer honom mot väggen. Vad gör du och vem är Madde? "Det är bara en tjej jag chattar med, säger han oskyldigt" Tvingar honom att visa vad de har skrivit till varandra. Det stod bl.a. något om att bada nakna m.m.
Börjar skaka i hela kroppen och jag blir helt tokig. Han har LOVAT mig att så länge vi bor under samma tak så ska han inte träffa, kontakta eller ringa andra tjejer. Här sitter han nu...
Hans brist på respekt för mig gör mig rasande - HUR F*N KAN HAN? Det värsta är att han inte tycker att han har gjort något fel " Jag har inte träffat henne. Ok, jag har ringt henne och chattat med henne men..." Han är störd i huvudet.
Jag fullkomligt exploderar och skriker "Hur kan du göra såhär mot mig? Kunde du inte ens hålla dig tills vi har separerat?"
Han bara sitter där och stirrar, rakt fram...fortsätter att spela Spindelharpan...Madde skickar ett sms på hans mobil "Vart blev du av? Är jag så ful? Du kan vara ärlig mot mig. Ärlighet varar längst"
Stackarn, hon skulle bara veta. Ärlighet existerar inte hos min man. Han vet inte ordets betydelse.
Jag smäller igen locket på hans dator och kräver att han ska titta på mig. Hon, Madde, fortsätter att skicka sms till honom, han svarar inte. Jag kokar av ilska och det blir värre när han utbrister:
"- Du förtjänar en fet, jäv la smäll, såsom du beter dig!"
Såsom JAG beter mig? Han har stora problem, mentala problem. Sen säger han:
"- Du är inte ett dugg bättre!"
När jag försöker få reda på vad jag har gjort som är likvärdigt med hans beteende så säger han bara att "det vet du". Han vägrar att ge mig ett svar. Jag har inte ljugit för honom, varit otrogen mot honom, spenderat pengar vi inte har, försatt oss i svåra situationer m.m. Det är han ensam skyldig till. Det är skrattretande att han ens försöker.
Han förstår inte, han förtränger vad han gör och även vad han säger. Allt för att uthärda vad han har gjort. För skulle han haft ett samvete så skulle han inte suttit där helt kall och stirrat in i datorn. Medkänsla, empati, tillit, ärlighet...existerar inte för honom. Men han kräver desto mer av andra.
Han sa att jag hade problem - JAG?
Jag skrek åt honom att försvinna. Nu behöver du inte mygla något mer, sa jag. Ta du och stick till hon Madde, vill inte ha dig här!
Totalt oberörd svarade han: "- Då får du ta och köpa ut mig. Jag flyttar ingenstans, köp ut mig!"
Stick iväg, skrek jag igen. Du är så jävla feg. Stick så att jag slipper se dig.
Då reste han sig upp, tog telefonen som plingade med jämna mellanrum, kallade på hunden och gick... Men tyvärr, kom han tillbaka. Jag hade slängt hans täcke och kudde på soffan för dela säng med det sv**et, det gör jag inte.
Kram och tack till Er alla!
Alma Prana
Jag får en känsla av att något är fel, att han chattar med någon, men varje gång jag vänder på huvudet så "klickar han ner" ett fönster och börjar spela Spindelharpan.
Stänger av min dator och går fram till honom. Då blinkar det till - han har fått ett meddelande från en "Madde"! Blir förbannad och ställer honom mot väggen. Vad gör du och vem är Madde? "Det är bara en tjej jag chattar med, säger han oskyldigt" Tvingar honom att visa vad de har skrivit till varandra. Det stod bl.a. något om att bada nakna m.m.
Börjar skaka i hela kroppen och jag blir helt tokig. Han har LOVAT mig att så länge vi bor under samma tak så ska han inte träffa, kontakta eller ringa andra tjejer. Här sitter han nu...
Hans brist på respekt för mig gör mig rasande - HUR F*N KAN HAN? Det värsta är att han inte tycker att han har gjort något fel " Jag har inte träffat henne. Ok, jag har ringt henne och chattat med henne men..." Han är störd i huvudet.
Jag fullkomligt exploderar och skriker "Hur kan du göra såhär mot mig? Kunde du inte ens hålla dig tills vi har separerat?"
Han bara sitter där och stirrar, rakt fram...fortsätter att spela Spindelharpan...Madde skickar ett sms på hans mobil "Vart blev du av? Är jag så ful? Du kan vara ärlig mot mig. Ärlighet varar längst"
Stackarn, hon skulle bara veta. Ärlighet existerar inte hos min man. Han vet inte ordets betydelse.
Jag smäller igen locket på hans dator och kräver att han ska titta på mig. Hon, Madde, fortsätter att skicka sms till honom, han svarar inte. Jag kokar av ilska och det blir värre när han utbrister:
"- Du förtjänar en fet, jäv la smäll, såsom du beter dig!"
Såsom JAG beter mig? Han har stora problem, mentala problem. Sen säger han:
"- Du är inte ett dugg bättre!"
När jag försöker få reda på vad jag har gjort som är likvärdigt med hans beteende så säger han bara att "det vet du". Han vägrar att ge mig ett svar. Jag har inte ljugit för honom, varit otrogen mot honom, spenderat pengar vi inte har, försatt oss i svåra situationer m.m. Det är han ensam skyldig till. Det är skrattretande att han ens försöker.
Han förstår inte, han förtränger vad han gör och även vad han säger. Allt för att uthärda vad han har gjort. För skulle han haft ett samvete så skulle han inte suttit där helt kall och stirrat in i datorn. Medkänsla, empati, tillit, ärlighet...existerar inte för honom. Men han kräver desto mer av andra.
Han sa att jag hade problem - JAG?
Jag skrek åt honom att försvinna. Nu behöver du inte mygla något mer, sa jag. Ta du och stick till hon Madde, vill inte ha dig här!
Totalt oberörd svarade han: "- Då får du ta och köpa ut mig. Jag flyttar ingenstans, köp ut mig!"
Stick iväg, skrek jag igen. Du är så jävla feg. Stick så att jag slipper se dig.
Då reste han sig upp, tog telefonen som plingade med jämna mellanrum, kallade på hunden och gick... Men tyvärr, kom han tillbaka. Jag hade slängt hans täcke och kudde på soffan för dela säng med det sv**et, det gör jag inte.
Kram och tack till Er alla!
Alma Prana
måndag 29 juni 2009
Dagens Citat!
"Kärlek utan att ge och
kärlek utan handling är
meningslös. Det är även
handling utan kärlek"
- Deepak Chopra.
Kram Alma Prana
söndag 28 juni 2009
I en stund av sårbarhet, närhet.
Båda låg i sängen o vilade när det ena ledde till det andra...
Märklig känsla infann sig...är detta rätt?, kan man göra såhär? Det är bara jag som kan svara på vad som känns rätt för mig. Det gjorde det i den stunden. Detta gör ingen skillnad i fortskridningen av skilsmässan men...kan man ha sådan intimitet utan att "skadas" känslomässigt.
Har inget hopp kvar om att vårt äktenskap kan räddas. Vad som gäller är att det ska gå så smidigt som möjligt.
Man får väl bestämma sig för vad som gäller, vilka regler man har och hålla sig till det.
Kram Alma Prana
Märklig känsla infann sig...är detta rätt?, kan man göra såhär? Det är bara jag som kan svara på vad som känns rätt för mig. Det gjorde det i den stunden. Detta gör ingen skillnad i fortskridningen av skilsmässan men...kan man ha sådan intimitet utan att "skadas" känslomässigt.
Har inget hopp kvar om att vårt äktenskap kan räddas. Vad som gäller är att det ska gå så smidigt som möjligt.
Man får väl bestämma sig för vad som gäller, vilka regler man har och hålla sig till det.
Kram Alma Prana
lördag 27 juni 2009
Alla dessa tankar.
Har en fruktansvärd inre stress och en trötthet som gör mig helt orkeslös. Vill bara lägga mig ner och sova bort denna tiden.
Tankarna snurrar hela tiden. "Vi måste göra bodelning, ska vi sälja huset måste det & det fixas, i trädgården måste vi göra detta för att höja värdet, vart ska jag bo?, hur ska jag få pengar till att köpa något till mig o mina barn?, hur kommer min ekonomiska situation att se ut? Hur ska jag orka gå igenom en skilsmässa, smärtrehabiliteringen och en flytt + en start av företag så att jag kan få en inkomst? Hur ska jag orka??"
Sen funderar jag mycket på pojkarna. När ska vi berätta för dom att mamma och pappa ska skiljas? Blir så ledsen när jag tänker på det att tårarna forsar ur ögonen.
Jonas går omkring i godan ro här hemma och verkar inte ha några större bekymmer. Verkar inte berörd över att han ska skiljas efter 11 långa år.
Bara han inte tror att det är jag som ska ta initiativ till allt, som vanligt. Men tyvärr, så känns det så nu.
Vill få bodelningen på papper. Av det skälet att jag inte litar ett skvatt på Jonas. Han kan ändra sig från en dag till en annan. Så jag får passa på att få bodelningen på papper först. Hans humör är så otroligt labilt, det är jättejobbigt.
Kram Alma Prana
Tankarna snurrar hela tiden. "Vi måste göra bodelning, ska vi sälja huset måste det & det fixas, i trädgården måste vi göra detta för att höja värdet, vart ska jag bo?, hur ska jag få pengar till att köpa något till mig o mina barn?, hur kommer min ekonomiska situation att se ut? Hur ska jag orka gå igenom en skilsmässa, smärtrehabiliteringen och en flytt + en start av företag så att jag kan få en inkomst? Hur ska jag orka??"
Sen funderar jag mycket på pojkarna. När ska vi berätta för dom att mamma och pappa ska skiljas? Blir så ledsen när jag tänker på det att tårarna forsar ur ögonen.
Jonas går omkring i godan ro här hemma och verkar inte ha några större bekymmer. Verkar inte berörd över att han ska skiljas efter 11 långa år.
Bara han inte tror att det är jag som ska ta initiativ till allt, som vanligt. Men tyvärr, så känns det så nu.
Vill få bodelningen på papper. Av det skälet att jag inte litar ett skvatt på Jonas. Han kan ändra sig från en dag till en annan. Så jag får passa på att få bodelningen på papper först. Hans humör är så otroligt labilt, det är jättejobbigt.
Kram Alma Prana
fredag 26 juni 2009
Några tankar om ensamhet!
Ensamhet.
Gud, mina känslor åker berg & dalbana. Igår kväll hade vi en lugn timme tillsammans då vi kunde prata som två vuxna. Kände då en ledsamhet över att vi skulle gå skilda vägar.Ledsen över att han inte kommer att finnas där som min man, som barnens pappa, som avlastar mig på kvällen och på helger och som kan hjälpa till om det behövs.
Men om man ska vara riktigt ärlig så har jag känt mig ensam i tvåsamheten under en lång tid. När jag känner efter så saknar jag en (manlig) jämlike att prata, diskutera och skratta med. Jag saknar en intelligent konversation. Jag saknar att man kan ha en kommunikation med varandra utan att få en "försvarsställning" till svar.
Jag kommer nog att känna mig ensam ett tag men innerst inne känns det befriande. Om man tänker efter så har jag faktiskt skött det mesta helt "by myself" de senaste åren. Även om det kommer att kännas, det kommer att bli en stor omställning, så vet jag innerst inne, att jag kommer att klara mig. Jag kommer att finnas där för mina pojkar och jag hoppas att min man även kan fylla den uppgiften. Även om jag har starka tvivel.
Så man kan vara ensam i tvåsamhet också!
Kram på Er alla!
Alma Prana
Gud, mina känslor åker berg & dalbana. Igår kväll hade vi en lugn timme tillsammans då vi kunde prata som två vuxna. Kände då en ledsamhet över att vi skulle gå skilda vägar.Ledsen över att han inte kommer att finnas där som min man, som barnens pappa, som avlastar mig på kvällen och på helger och som kan hjälpa till om det behövs.
Men om man ska vara riktigt ärlig så har jag känt mig ensam i tvåsamheten under en lång tid. När jag känner efter så saknar jag en (manlig) jämlike att prata, diskutera och skratta med. Jag saknar en intelligent konversation. Jag saknar att man kan ha en kommunikation med varandra utan att få en "försvarsställning" till svar.
Jag kommer nog att känna mig ensam ett tag men innerst inne känns det befriande. Om man tänker efter så har jag faktiskt skött det mesta helt "by myself" de senaste åren. Även om det kommer att kännas, det kommer att bli en stor omställning, så vet jag innerst inne, att jag kommer att klara mig. Jag kommer att finnas där för mina pojkar och jag hoppas att min man även kan fylla den uppgiften. Även om jag har starka tvivel.
Så man kan vara ensam i tvåsamhet också!
Kram på Er alla!
Alma Prana
Maktlös
Gårdagen förflöt relativt smärtfritt. Jag ansträngde mig för att vi skulle få det någorlunda lugnt & trevligt. Gjorde köttfärs biffar som vi grillade med massor av goda tillbehör. Men ändå var det inte bra nog för Jonas. Efter middagen när barnen hade sprungit iväg till kompisar utbrast han:
"Vad tittar du på? Vad är det med dig, egentligen? Du har gått och tittat surt och snett på mig hela dagen! Sicken attityd..."
Jag blev helt mållös och kände luften gå ur mig. Vad pratar han om? Jag blir så himla ledsen när man försöker och så slänger han ur sig sådana meningar/anklagelser. Jag frågade honom "- Hur ska jag vara för att du ska bli nöjd? Du hittar ju alltid något att klaga på, det är fel vad jag gör, hur jag tittar på dig, vad jag säger, mitt tonfall till dig, allt är fel..."
Men det kunde han inte svara på.
Jag blir så himla arg när han drar sina egna slutsatser utifrån mitt kroppsspråk, mina blickar m.m. När dessutom dessa slutsatser är helt befängda då blir jag j**ligt arg och ledsen. Han lyssnar inte till vad jag säger.
Han bara pratar om vad jag gör för fel men vad gör han för att det ska bli bra stämning - INGET!
Vidare så började han prata en massa skit. " Ska jag behöva anlita en advokat eller? Det känns som om jag behöver göra det, kan nog inte lita på dig. Du är så himla sniken, vet du det? Ska du ha pengar för hunden också, för att du har gett honom mer kärlek och mer tid? Va, ska du det?"
Han sjönk till en sådan nivå så jag blev helt tom, tårarna bara rann och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var inte lönt att säga något - han hade ju allt klart för sig - baserat på mina blickar, kroppsspråk m.m.
Skrattretande!
Tacksam för mina vänner coh familj!
Kram Alma Prana
"Vad tittar du på? Vad är det med dig, egentligen? Du har gått och tittat surt och snett på mig hela dagen! Sicken attityd..."
Jag blev helt mållös och kände luften gå ur mig. Vad pratar han om? Jag blir så himla ledsen när man försöker och så slänger han ur sig sådana meningar/anklagelser. Jag frågade honom "- Hur ska jag vara för att du ska bli nöjd? Du hittar ju alltid något att klaga på, det är fel vad jag gör, hur jag tittar på dig, vad jag säger, mitt tonfall till dig, allt är fel..."
Men det kunde han inte svara på.
Jag blir så himla arg när han drar sina egna slutsatser utifrån mitt kroppsspråk, mina blickar m.m. När dessutom dessa slutsatser är helt befängda då blir jag j**ligt arg och ledsen. Han lyssnar inte till vad jag säger.
Han bara pratar om vad jag gör för fel men vad gör han för att det ska bli bra stämning - INGET!
Vidare så började han prata en massa skit. " Ska jag behöva anlita en advokat eller? Det känns som om jag behöver göra det, kan nog inte lita på dig. Du är så himla sniken, vet du det? Ska du ha pengar för hunden också, för att du har gett honom mer kärlek och mer tid? Va, ska du det?"
Han sjönk till en sådan nivå så jag blev helt tom, tårarna bara rann och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var inte lönt att säga något - han hade ju allt klart för sig - baserat på mina blickar, kroppsspråk m.m.
Skrattretande!
Tacksam för mina vänner coh familj!
Kram Alma Prana
torsdag 25 juni 2009
Känner mig så arg inombords.
Idag känner jag ilska, irritation och vill bara skrika rätt ut. Min än så länge make har alltid varit impulsiv under vårt 11 år långa förhållande. Impulsiv när det gäller pengar, vad han säger och gör. Detta har påverkat vårt förhållande i stor utsträckning.
Han hade skulder med sig in i vårt förhållande. Skulder som han hade dragit på sig långt innan vi ens träffades. Skulder som vi än i dag betalar av på. Men jag har hela tiden tänkt att det blir bättre, ekonomiskt, och att vi en dag ska kunna leva bra. Vilken illusion jag har levt med under alla år.
Jag blir så ledsen när jag verkligen känner efter. Här har jag försökt göra det bästa av situationen, trollat med de få pengarna som blir över varje månad och trollat för att få maten att räcka hela månaden. Medan min man fortsätter sitt impulsiva beteende, fortsätter att göra mig besviken, fortsätter att göra mig besviken. Jag har hela tiden haft tillit till honom, hopp om en bättre framtid. Men den tilliten och det hoppet finns inte nå mer. Allt har grusats på grund av hans handlingar, hans beteende och hans ord till mig.
Jag gråter inombords samtidigt som jag bara vill skrika rätt ut och smälla till honom. Tårarna rinner när jag sitter här o skriver....känslorna kommer upp.
För inte så länge sedan gick han och köpte en bil utan min vetskap. Jag flög i taket och han drog ännu en av hans historier...jag köpte det inte! Nu för en vecka sedan kom det ett brev i vårt "hobbyföretags" namn.(vi har ett företag som än så länge är på hobbynivå men som stadigt växer)Jag frågade vad det var för brev och han svarade "Det var bara reklam". Senare samma dag hittar jag en räkning på 2000 kronor för några lampor som han har köpt till sin bil. Helt jä*la otroligt.
Hans lögner och hans oärlighet har gjort sitt. Jag kan inte lita på något han säger idag. Han ljuger instinktivt och han gör det bra. Det bor en mytoman inom honom. Han har själv erkänt en gång att han inte vet varför han gör som han gör. Men han gör inte heller något åt det. Det accepterar jag inte!
Nå, tillbaka till räkningen på 2000 kronor. Jag frågade honom med vilka pengar han hade tänkt betala den räkningen med, men efter en lång paus fick jag svaret att "det vet jag inte". När jag föreslog att vi skulle skicka tillbaka lamporna blängde han på mig med svarta ögon och sa: "Sluta nu...sluta nu säger jag"
Ännu en sak han inte kan hantera. Hans labila humör gör att jag "håller band" på mig själv. Orkar inte med hans labilitet. Det tar för mycket på mina krafter men samtidigt är det jobbigt att hålla band på sig själv. Vad ska man göra?
Kram Alma Prana
Han hade skulder med sig in i vårt förhållande. Skulder som han hade dragit på sig långt innan vi ens träffades. Skulder som vi än i dag betalar av på. Men jag har hela tiden tänkt att det blir bättre, ekonomiskt, och att vi en dag ska kunna leva bra. Vilken illusion jag har levt med under alla år.
Jag blir så ledsen när jag verkligen känner efter. Här har jag försökt göra det bästa av situationen, trollat med de få pengarna som blir över varje månad och trollat för att få maten att räcka hela månaden. Medan min man fortsätter sitt impulsiva beteende, fortsätter att göra mig besviken, fortsätter att göra mig besviken. Jag har hela tiden haft tillit till honom, hopp om en bättre framtid. Men den tilliten och det hoppet finns inte nå mer. Allt har grusats på grund av hans handlingar, hans beteende och hans ord till mig.
Jag gråter inombords samtidigt som jag bara vill skrika rätt ut och smälla till honom. Tårarna rinner när jag sitter här o skriver....känslorna kommer upp.
För inte så länge sedan gick han och köpte en bil utan min vetskap. Jag flög i taket och han drog ännu en av hans historier...jag köpte det inte! Nu för en vecka sedan kom det ett brev i vårt "hobbyföretags" namn.(vi har ett företag som än så länge är på hobbynivå men som stadigt växer)Jag frågade vad det var för brev och han svarade "Det var bara reklam". Senare samma dag hittar jag en räkning på 2000 kronor för några lampor som han har köpt till sin bil. Helt jä*la otroligt.
Hans lögner och hans oärlighet har gjort sitt. Jag kan inte lita på något han säger idag. Han ljuger instinktivt och han gör det bra. Det bor en mytoman inom honom. Han har själv erkänt en gång att han inte vet varför han gör som han gör. Men han gör inte heller något åt det. Det accepterar jag inte!
Nå, tillbaka till räkningen på 2000 kronor. Jag frågade honom med vilka pengar han hade tänkt betala den räkningen med, men efter en lång paus fick jag svaret att "det vet jag inte". När jag föreslog att vi skulle skicka tillbaka lamporna blängde han på mig med svarta ögon och sa: "Sluta nu...sluta nu säger jag"
Ännu en sak han inte kan hantera. Hans labila humör gör att jag "håller band" på mig själv. Orkar inte med hans labilitet. Det tar för mycket på mina krafter men samtidigt är det jobbigt att hålla band på sig själv. Vad ska man göra?
Kram Alma Prana
onsdag 24 juni 2009
Dag 7. En vecka har gått sedan beskedet om skilsmässa.
Natten har varit jobbig. Sömnen är det si & så med. Jonas kom hem från Sundsvall inatt. Vaknade av hundens skällande och kunde inte somna om sen.
I vanliga fall sover jag dåligt de nätter Jonas är bortrest men när han sen kommer hem brukar jag falla i koma! Det är mycket som kommer att ändras.
Vår bankkontakt skulle ringa till Jonas idag men jag kände att jag ville prata med henne själv så jag ringde upp henne. Telefonsvarare, typiskt! -"Hej, det är....började jag, innan rösten brast. Hulkandes försökte jag prata in ett meddelande och bad henne ringa upp. Jag som kände mig "stabil" idag! Undrar om hon hörde vad jag sa. Hon har inte ringt upp mig än!
Jonas ringde och sa att han skulle bli lite sen idag. Otroligt, det brukar han glömma bort! Han sa att det ser mörkt ut med huset. Enligt banken har han inte råd att bo kvar i huset själv och det behövdes göras en bodelning med banken. Blir så trött...jag hade peppat mig själv med att det skulle bli skönt att flytta härifrån med barnen och att allt skall lösa sig men nu...det känns hopplöst.
Ett annat alternativ var om min pappa köpte en lägenhet till mig och att jag sen efter husförsälningen tog över min pappas lån. Denna lösningen känns inte aktuell i dagsläget.
Bara tanken att bo under samma tak i flera månader gör mig förtvivlad. Även om vi kan hålla sams och vara vänner så orkar jag inte det känslomässigt. Det är bara för mycket.
Tårarna kom och gick under mitt o Jonas samtal. Han sa att han vill att vi ska vara vänner och kunna umgås. Inte minst för våra barns skull. Det kändes bra att höra.
Mina svärföräldrar har aldrig funnits där för Jonas. De har kritiserad och behandlat honom och mig som skit. Under flera år hade dom ingen kontakt överhuvudtaget. Men nu, helt plötsligt så kan hans pappa tänka sig att gå in och betala en advokat till Jonas ifall jag försöker ta allt. De är patetiska, de har aldrig ställt upp för deras son, de har obefintlig kontakt med sina barnbarn och de älskar att jag nu är ute ur bilden.
De har aldrig tyckt om mig, speciellt inte hans pappa. Bara för att jag är en stark, kvinna med bestämda åsikter som inte låter mig köras över av dom. Allt som dom har gjort bubblar inom mig och jag blir så arg, alla deras lögner, deras sjuka beteende. Usch!
Kram Alma Prana
I vanliga fall sover jag dåligt de nätter Jonas är bortrest men när han sen kommer hem brukar jag falla i koma! Det är mycket som kommer att ändras.
Vår bankkontakt skulle ringa till Jonas idag men jag kände att jag ville prata med henne själv så jag ringde upp henne. Telefonsvarare, typiskt! -"Hej, det är....började jag, innan rösten brast. Hulkandes försökte jag prata in ett meddelande och bad henne ringa upp. Jag som kände mig "stabil" idag! Undrar om hon hörde vad jag sa. Hon har inte ringt upp mig än!
Jonas ringde och sa att han skulle bli lite sen idag. Otroligt, det brukar han glömma bort! Han sa att det ser mörkt ut med huset. Enligt banken har han inte råd att bo kvar i huset själv och det behövdes göras en bodelning med banken. Blir så trött...jag hade peppat mig själv med att det skulle bli skönt att flytta härifrån med barnen och att allt skall lösa sig men nu...det känns hopplöst.
Ett annat alternativ var om min pappa köpte en lägenhet till mig och att jag sen efter husförsälningen tog över min pappas lån. Denna lösningen känns inte aktuell i dagsläget.
Bara tanken att bo under samma tak i flera månader gör mig förtvivlad. Även om vi kan hålla sams och vara vänner så orkar jag inte det känslomässigt. Det är bara för mycket.
Tårarna kom och gick under mitt o Jonas samtal. Han sa att han vill att vi ska vara vänner och kunna umgås. Inte minst för våra barns skull. Det kändes bra att höra.
Mina svärföräldrar har aldrig funnits där för Jonas. De har kritiserad och behandlat honom och mig som skit. Under flera år hade dom ingen kontakt överhuvudtaget. Men nu, helt plötsligt så kan hans pappa tänka sig att gå in och betala en advokat till Jonas ifall jag försöker ta allt. De är patetiska, de har aldrig ställt upp för deras son, de har obefintlig kontakt med sina barnbarn och de älskar att jag nu är ute ur bilden.
De har aldrig tyckt om mig, speciellt inte hans pappa. Bara för att jag är en stark, kvinna med bestämda åsikter som inte låter mig köras över av dom. Allt som dom har gjort bubblar inom mig och jag blir så arg, alla deras lögner, deras sjuka beteende. Usch!
Kram Alma Prana
Dag 6, 23 juni, 2009.
Migränkänningar väcker mig på morgonen...känner en enorm tomhet. Saknar Jonas, saknar att ha någon där, men samtidigt är det skönt att vara själv. Allt är så dubbelt, mår illa och känner mig orkeslös.
Ska in och träffa psykoterapeuten och sjukgymnasten inför smärthanteringsprogrammet. Tur i oturen att detta skulle inträffa när jag har två tider hos psykoterapeuten. Det känns bra att prata med henne och jag hör mig själv säga -"Man kan ju inte ha ett förhållande med någon som inte vill/kan kommunicera" Efter mitt besök har jag en känsla av att mitt liv kommer bli lugnare när vi har skilt oss. Jag behöver inte längre bli ledsen, arg, besviken och irriterad på att Jonas reagerar konstigt eller säger/gör oacceptabla saker.
Det kommer säkert att hända diverse saker/händelser även efter det att vi har separerat men...då bor vi inte under samma tak.
Tittar på de få lägenheterna som finns i vår lilla by. Finns inte mycket att välja på. Vart ska jag och barnen ta vägen? Känner oro, ledsamhet, frustration... Kontaktar mäklaren för ett av objekten. Han är trevlig och låter mig förstå att en affär är på G men än är det inte försent. Känner stress, stress över min urusla ekonomiska situation, stress över vad som ska hända, stress över tiden.
Kram Alma Prana
Ska in och träffa psykoterapeuten och sjukgymnasten inför smärthanteringsprogrammet. Tur i oturen att detta skulle inträffa när jag har två tider hos psykoterapeuten. Det känns bra att prata med henne och jag hör mig själv säga -"Man kan ju inte ha ett förhållande med någon som inte vill/kan kommunicera" Efter mitt besök har jag en känsla av att mitt liv kommer bli lugnare när vi har skilt oss. Jag behöver inte längre bli ledsen, arg, besviken och irriterad på att Jonas reagerar konstigt eller säger/gör oacceptabla saker.
Det kommer säkert att hända diverse saker/händelser även efter det att vi har separerat men...då bor vi inte under samma tak.
Tittar på de få lägenheterna som finns i vår lilla by. Finns inte mycket att välja på. Vart ska jag och barnen ta vägen? Känner oro, ledsamhet, frustration... Kontaktar mäklaren för ett av objekten. Han är trevlig och låter mig förstå att en affär är på G men än är det inte försent. Känner stress, stress över min urusla ekonomiska situation, stress över vad som ska hända, stress över tiden.
Kram Alma Prana
Dag 5.
Idag ska Jonas åka till Sundsvall, i jobbets räkning. Det känns skönt för omväxlings skull! Annars brukar jag bäva inför hans jobbresor. Då står man här med allt ansvar och ingen avlastning. Men så kommer det att bli hädanefter - jag ensamstående mamma till två pojkar 6 & 8 år.
Till lunch åker han, vi säger inte mycket till varandra. Vet inte vad man ska säga, orkar inte prata. Har inte energi till att ens komma på något trevligt att säga. Han går fram till mig två gånger och ger mig en kram, en kram i tysthet, starka känslor bubblar under ytan.
Mitt favoritprogram "Hem till gården" låter mig fly verkligheten under en timmes tid. Mina föräldrar kommer över och jag känner att de är orolig för mig och vad som ska hända. De känner med barnen som busar som vanligt. Mina föräldrar har svårt att förstå, varför? Det förstår jag, men jag har inget enkelt svar. De känner ju inte min man som jag gör - han har som två olika sidor. En social, utåtriktad, trevlig sida som charmar människor och en mörkare sida som ingen har fått se ordentligt - förutom jag. Fast det är mycket som förvånar mig, än idag. Det lättaste svaret är att säga att Jonas vill inte leva tillsammans med mig nå mer. För det vill han inte.
Till lunch åker han, vi säger inte mycket till varandra. Vet inte vad man ska säga, orkar inte prata. Har inte energi till att ens komma på något trevligt att säga. Han går fram till mig två gånger och ger mig en kram, en kram i tysthet, starka känslor bubblar under ytan.
Mitt favoritprogram "Hem till gården" låter mig fly verkligheten under en timmes tid. Mina föräldrar kommer över och jag känner att de är orolig för mig och vad som ska hända. De känner med barnen som busar som vanligt. Mina föräldrar har svårt att förstå, varför? Det förstår jag, men jag har inget enkelt svar. De känner ju inte min man som jag gör - han har som två olika sidor. En social, utåtriktad, trevlig sida som charmar människor och en mörkare sida som ingen har fått se ordentligt - förutom jag. Fast det är mycket som förvånar mig, än idag. Det lättaste svaret är att säga att Jonas vill inte leva tillsammans med mig nå mer. För det vill han inte.
Dag 4, midsommardagen.
fortsättning...
Börjar känna mig arg. Varför räknas inget av det jag har gjort i vårt äktenskap in? Varför kan han inte se det och känna tacksamhet? Varför ska jag behöva anpassa vad jag säger för att han inte ska få ett utbrott?...
Efter år av kämpande med min skada i ryggen har jag äntligen fått plats på ett smärthanteringsprogram som varar i 5 veckor på heltid. Detta hade jag och Jonas diskuterat igenom innan och han tyckte det var bra att jag hade kommit med. Han visste vad jag hade kämpat för att få en plats. Programmet börjar i slutet av juli och fem veckor framåt.
Helt plötsligt utbrister han: "Jag vill att du ska flytta till Malmö, till dina föräldrar under din smärthanteringsperiod. Jag vill inte ha dig här hemma, trött & gnällig"
NEJ, det kan du glömma. Jag ska bo kvar här, punkt slut!
Jä**a karl, vem f*n tror han att han är???? Hur kan han säga något sådant?
Vidare så sa han att det skulle bli annorlunda att prata med barnen om olika saker, bl.a känslor, för att barnen tyckter han om men mig tycker han inte om. Det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Hur kan han uttrycka sig så....tårarna börjar rinna...min energi är borta...
Kram Alma Prana
Börjar känna mig arg. Varför räknas inget av det jag har gjort i vårt äktenskap in? Varför kan han inte se det och känna tacksamhet? Varför ska jag behöva anpassa vad jag säger för att han inte ska få ett utbrott?...
Efter år av kämpande med min skada i ryggen har jag äntligen fått plats på ett smärthanteringsprogram som varar i 5 veckor på heltid. Detta hade jag och Jonas diskuterat igenom innan och han tyckte det var bra att jag hade kommit med. Han visste vad jag hade kämpat för att få en plats. Programmet börjar i slutet av juli och fem veckor framåt.
Helt plötsligt utbrister han: "Jag vill att du ska flytta till Malmö, till dina föräldrar under din smärthanteringsperiod. Jag vill inte ha dig här hemma, trött & gnällig"
NEJ, det kan du glömma. Jag ska bo kvar här, punkt slut!
Jä**a karl, vem f*n tror han att han är???? Hur kan han säga något sådant?
Vidare så sa han att det skulle bli annorlunda att prata med barnen om olika saker, bl.a känslor, för att barnen tyckter han om men mig tycker han inte om. Det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Hur kan han uttrycka sig så....tårarna börjar rinna...min energi är borta...
Kram Alma Prana
20 juni, 2009. Midsommardagen.
Midsommarafton förflöt relativt lungt. Åkte hem till några vänner och käkade lite. Först var jag tveksam att åka iväg men för barnens skull så kände jag att det var bäst. Det blev trots allt trevligt. Vi kunde prata och uppföra oss och jag fick något annat att tänka på.
Innan vi åkte iväg på midsommarafton hade vi en bra timme tillsammans då vi kunde diskutera boende ihop. Kom fram till att det bästa vore om han hade råd att bo kvar i huset och jag hittade något annat till mig o barnen. Ena sekunden kan han vara så snäll och förstående och i nästa...då skiftar allt, ögonen spärras upp och han kräker ur sig de mest osannolika saker. Ibland får jag en känsla av att vi vill samma sak i grunden men att det brister någonstans hos honom.
Midsommardagen: Efter en trevlig midsommarkväll vaknar jag upp och känner mig ännu mera ledsen. Ledsen över att vi kan ha det bra ihop, ledsen över att vi som älskat varandra i 11 långa år ska gå skilda vägar, ledsen över ledsamheten!
När jag sedan hör låten "Is it true, is it over...." på radion, brister allt igen. Tårarna sprutar och jag lägger mig i fosterställning i sängen. Hur ska jag få energi att orka igenom denna hemska situation?
Är så tacksam över det sociala nätverket jag faktiskt har. Min man, som jag nu döper till Jonas, verkar avudnsjuk, bitter och lite "hatisk" till att jag har många vänner som hör av sig. Det sårar väl honom då han inte har det.
Kram Alma Prana
Innan vi åkte iväg på midsommarafton hade vi en bra timme tillsammans då vi kunde diskutera boende ihop. Kom fram till att det bästa vore om han hade råd att bo kvar i huset och jag hittade något annat till mig o barnen. Ena sekunden kan han vara så snäll och förstående och i nästa...då skiftar allt, ögonen spärras upp och han kräker ur sig de mest osannolika saker. Ibland får jag en känsla av att vi vill samma sak i grunden men att det brister någonstans hos honom.
Midsommardagen: Efter en trevlig midsommarkväll vaknar jag upp och känner mig ännu mera ledsen. Ledsen över att vi kan ha det bra ihop, ledsen över att vi som älskat varandra i 11 långa år ska gå skilda vägar, ledsen över ledsamheten!
När jag sedan hör låten "Is it true, is it over...." på radion, brister allt igen. Tårarna sprutar och jag lägger mig i fosterställning i sängen. Hur ska jag få energi att orka igenom denna hemska situation?
Är så tacksam över det sociala nätverket jag faktiskt har. Min man, som jag nu döper till Jonas, verkar avudnsjuk, bitter och lite "hatisk" till att jag har många vänner som hör av sig. Det sårar väl honom då han inte har det.
Kram Alma Prana
19 juni, 2009. Midsommarafton.
Jag lever men känner mig som en robot. Gör vad jag måste göra. Tar hand om barnen, tvättar m.m. Idag är det midsommarafton, herregud hur ska jag klara av denna dagen?
Är så trött...tårarna rinner...försöker dölja för barnen - spela "normal"...vad pratar man om?...får fina sms från vänner som stöttar mig. Tack alla kära vänner att ni finns!
Min man som står i duschen kallar på mig och säger:
" Det känns som om du utnyttjar mig för mina pengar. Du borde vara lite mer tacksam mot mig men istället beter du dig som ett svin. Du gnäller och tittar konstigt på mig. Åh, det är sååååå synd om dig. Jag hade kunnat flytta meddetsamma, det känns som om du försöker hålla mig kvar"
Jag känner ett stort obehag. Herregud, hur kan han säga dessa sjuka saker. Han måste få hjälp, lever i en fantasivärld. Hur ska jag titta på honom? Hans pengar? Skrattretande, räknas inte min insats något? Tydligen inte.
Han fortsätter:
"Du lurar mig att tycka synd om dig. Jag som var så snäll och erbjöd mig att betala för bilen för att DU inte ORKADE gå eller cykla! Jag hade räknat med att du skulle bli ledsen och upprörd men du behöver inte bete dig som ett svin. Ja, jag har kommit längre än dig i bearbetningen men...skärp dig!
Skärp dig...jag som verkligen har lagt band på mig här hemma för barnens skull. Han skulle bara veta vad jag skulle vilja säga och göra med honom!
Tillbakablick:
När jag födde min yngsta som för 6 år sedan så fick jag i samband med graviditet och förlossning en bestående skada i ländryggen. Det tog mig 5,5 år, av hårt kämpande, för att hitta vad som fattades mig. Det har varit en lång och hårt kamp mot sjukvården som i de flesta fallen har trott att jag har varit inbillningssjuk.
Denna skadan har gjort att jag idag är: kroniskt trött, har värk och smärta i hela kroppen, svullen, inre spänningar i kroppen, huvudvärk m.m. Men trots allt detta så försöker jag leva ett så meningsfullt liv som det bara går. Man har sörjt den personen man har varit och accepterat att såhär är det nu. Vissa situationer är extra jobbiga t.ex. att jag inte klarar av trädgårdsarbete. Om jag gör det ialla fall så vet jag att jag kommer att få influensavärk i hela kroppen i några dagar. Eller att jag inte kan leka med barnen i samma utsträckning jag hade önskat.
Jag har ett positivt tänkande och det är det som har hållt mig uppe, trots allt. Min man har inte behövt hjälpa mig. Jag har fortfarande skött det mesta i hushållet, planeringar, tvätt, den dagliga driften/rutinerna,kalas m.m. Det är jag som har gjort det möjligt för honom att resa som han gör i arbetet. Jag har alltid stöttat honom i hans arbetssituation.
Kram Alma Prana
Är så trött...tårarna rinner...försöker dölja för barnen - spela "normal"...vad pratar man om?...får fina sms från vänner som stöttar mig. Tack alla kära vänner att ni finns!
Min man som står i duschen kallar på mig och säger:
" Det känns som om du utnyttjar mig för mina pengar. Du borde vara lite mer tacksam mot mig men istället beter du dig som ett svin. Du gnäller och tittar konstigt på mig. Åh, det är sååååå synd om dig. Jag hade kunnat flytta meddetsamma, det känns som om du försöker hålla mig kvar"
Jag känner ett stort obehag. Herregud, hur kan han säga dessa sjuka saker. Han måste få hjälp, lever i en fantasivärld. Hur ska jag titta på honom? Hans pengar? Skrattretande, räknas inte min insats något? Tydligen inte.
Han fortsätter:
"Du lurar mig att tycka synd om dig. Jag som var så snäll och erbjöd mig att betala för bilen för att DU inte ORKADE gå eller cykla! Jag hade räknat med att du skulle bli ledsen och upprörd men du behöver inte bete dig som ett svin. Ja, jag har kommit längre än dig i bearbetningen men...skärp dig!
Skärp dig...jag som verkligen har lagt band på mig här hemma för barnens skull. Han skulle bara veta vad jag skulle vilja säga och göra med honom!
Tillbakablick:
När jag födde min yngsta som för 6 år sedan så fick jag i samband med graviditet och förlossning en bestående skada i ländryggen. Det tog mig 5,5 år, av hårt kämpande, för att hitta vad som fattades mig. Det har varit en lång och hårt kamp mot sjukvården som i de flesta fallen har trott att jag har varit inbillningssjuk.
Denna skadan har gjort att jag idag är: kroniskt trött, har värk och smärta i hela kroppen, svullen, inre spänningar i kroppen, huvudvärk m.m. Men trots allt detta så försöker jag leva ett så meningsfullt liv som det bara går. Man har sörjt den personen man har varit och accepterat att såhär är det nu. Vissa situationer är extra jobbiga t.ex. att jag inte klarar av trädgårdsarbete. Om jag gör det ialla fall så vet jag att jag kommer att få influensavärk i hela kroppen i några dagar. Eller att jag inte kan leka med barnen i samma utsträckning jag hade önskat.
Jag har ett positivt tänkande och det är det som har hållt mig uppe, trots allt. Min man har inte behövt hjälpa mig. Jag har fortfarande skött det mesta i hushållet, planeringar, tvätt, den dagliga driften/rutinerna,kalas m.m. Det är jag som har gjort det möjligt för honom att resa som han gör i arbetet. Jag har alltid stöttat honom i hans arbetssituation.
Kram Alma Prana
18 juni, 2009. Dagen efter.
Vaknar upp till en ny dag. Har sovit oroligt hela natten. Vänder mig om i sängen och ser att min mans (än så länge) sida är orörd. Han har spenderat natten i soffan.
Tårarna börjar forsa...klumpen i magen växer sig allt större och jag kämpar för att inte skrika högt. Tar på mig myskläder och går ut med hundarna i skogen. Tankarna far runt i huvudet. "Hur ska jag klara av detta, hur ska det gå för barnen, vem ska ta djuren...."
När jag kommer tillbaka har barnen vaknat. Glada rusar de fram till mig och stannar abrupt. "Mamma, varför har du gråtit? Vem har gjort dig ledsen?"
Vet inte vad jag får fram till svar, börjar mumla något om de har fått frukost.
Senare på förmiddagen säger min man att han har varit och tittat utvändigt på ett hus. Mäklaren skulle ringa honom i nästa vecka och får han lån så sticker han. VAD?? Det kan du inte göra, utbrister jag! Men det var just det han kunde. Han hade inget ansvar mot mig att stanna kvar och detta huset var perfekt för honom. Ett hus med 2 rum och 58 kvm stort!
Men våra barn då, började jag och vårt hus och ..... Han bara blängde på mig med ilska i blicken. Han var redo att fly, att ta till flykten och förtränga alla obehagliga känslor som dök upp, både från mig men även inom honom. Tårarna började återigen att rinna. Jävla, själviske karl. Han har faktiskt fler att tänka på. Ditt jävla ego!
Tillbakablick: Känslor är något som min man aldrig har klarat av. Att prata om hur han mår eller om det är något han tycker är fel, det har han väldigt svårt för. Vi har varit tillsammans i 11 år och gifta i 9 år. Men trots allt har vi alltid haft en otroligt stark kärlek för varandra.
Kram Alma Prana
Tårarna börjar forsa...klumpen i magen växer sig allt större och jag kämpar för att inte skrika högt. Tar på mig myskläder och går ut med hundarna i skogen. Tankarna far runt i huvudet. "Hur ska jag klara av detta, hur ska det gå för barnen, vem ska ta djuren...."
När jag kommer tillbaka har barnen vaknat. Glada rusar de fram till mig och stannar abrupt. "Mamma, varför har du gråtit? Vem har gjort dig ledsen?"
Vet inte vad jag får fram till svar, börjar mumla något om de har fått frukost.
Senare på förmiddagen säger min man att han har varit och tittat utvändigt på ett hus. Mäklaren skulle ringa honom i nästa vecka och får han lån så sticker han. VAD?? Det kan du inte göra, utbrister jag! Men det var just det han kunde. Han hade inget ansvar mot mig att stanna kvar och detta huset var perfekt för honom. Ett hus med 2 rum och 58 kvm stort!
Men våra barn då, började jag och vårt hus och ..... Han bara blängde på mig med ilska i blicken. Han var redo att fly, att ta till flykten och förtränga alla obehagliga känslor som dök upp, både från mig men även inom honom. Tårarna började återigen att rinna. Jävla, själviske karl. Han har faktiskt fler att tänka på. Ditt jävla ego!
Tillbakablick: Känslor är något som min man aldrig har klarat av. Att prata om hur han mår eller om det är något han tycker är fel, det har han väldigt svårt för. Vi har varit tillsammans i 11 år och gifta i 9 år. Men trots allt har vi alltid haft en otroligt stark kärlek för varandra.
Kram Alma Prana
17 juni, 2009.
Har idag varit på sjukhuset med min pappa för att få hans röntgenresultat. Svaret var att tumören i bäckenet har vuxit sedan sist. Överväldigad av alla tankar o känslor kör jag åter hem.
Lägger mig på min spikmatta för att lösa upp alla spänningar jag har i nacke, axlar och huvud. Min man kommer hem och lägger sig bredvid mig.
-Jag vill skiljas, säger han
Luften går ur mig och jag vill bara försvinna. Tårarna börjar rinna, bröstet smärtar och jag har svårt för att andas.
Två livskriser på en och samma dag.
Så börjar min egen, personliga skilsmässoresa.
Jag kommer att skriva om mina tankar, funderingar och vad som händer under tiden från beskedet tills det att jag förhoppningsvis kommer stark ut på andra sidan.
Vissa tillbakablickar kommer att dyka upp och jag kommer inte att hänga ut någon familjemedlem. Alla namn är påhittade.
Valde namnet Alma och Prana för det är två ord som känns väldigt starka för mig. Alma - är spanska och betyder själ. Prana - är sanskrit och betyder livsenergi.
Kram
Lägger mig på min spikmatta för att lösa upp alla spänningar jag har i nacke, axlar och huvud. Min man kommer hem och lägger sig bredvid mig.
-Jag vill skiljas, säger han
Luften går ur mig och jag vill bara försvinna. Tårarna börjar rinna, bröstet smärtar och jag har svårt för att andas.
Två livskriser på en och samma dag.
Så börjar min egen, personliga skilsmässoresa.
Jag kommer att skriva om mina tankar, funderingar och vad som händer under tiden från beskedet tills det att jag förhoppningsvis kommer stark ut på andra sidan.
Vissa tillbakablickar kommer att dyka upp och jag kommer inte att hänga ut någon familjemedlem. Alla namn är påhittade.
Valde namnet Alma och Prana för det är två ord som känns väldigt starka för mig. Alma - är spanska och betyder själ. Prana - är sanskrit och betyder livsenergi.
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)