19 juni, 2009. Midsommarafton.

Jag lever men känner mig som en robot. Gör vad jag måste göra. Tar hand om barnen, tvättar m.m. Idag är det midsommarafton, herregud hur ska jag klara av denna dagen?

Är så trött...tårarna rinner...försöker dölja för barnen - spela "normal"...vad pratar man om?...får fina sms från vänner som stöttar mig. Tack alla kära vänner att ni finns!

Min man som står i duschen kallar på mig och säger:

" Det känns som om du utnyttjar mig för mina pengar. Du borde vara lite mer tacksam mot mig men istället beter du dig som ett svin. Du gnäller och tittar konstigt på mig. Åh, det är sååååå synd om dig. Jag hade kunnat flytta meddetsamma, det känns som om du försöker hålla mig kvar"

Jag känner ett stort obehag. Herregud, hur kan han säga dessa sjuka saker. Han måste få hjälp, lever i en fantasivärld. Hur ska jag titta på honom? Hans pengar? Skrattretande, räknas inte min insats något? Tydligen inte.

Han fortsätter:

"Du lurar mig att tycka synd om dig. Jag som var så snäll och erbjöd mig att betala för bilen för att DU inte ORKADE gå eller cykla! Jag hade räknat med att du skulle bli ledsen och upprörd men du behöver inte bete dig som ett svin. Ja, jag har kommit längre än dig i bearbetningen men...skärp dig!

Skärp dig...jag som verkligen har lagt band på mig här hemma för barnens skull. Han skulle bara veta vad jag skulle vilja säga och göra med honom!

Tillbakablick:
När jag födde min yngsta som för 6 år sedan så fick jag i samband med graviditet och förlossning en bestående skada i ländryggen. Det tog mig 5,5 år, av hårt kämpande, för att hitta vad som fattades mig. Det har varit en lång och hårt kamp mot sjukvården som i de flesta fallen har trott att jag har varit inbillningssjuk.

Denna skadan har gjort att jag idag är: kroniskt trött, har värk och smärta i hela kroppen, svullen, inre spänningar i kroppen, huvudvärk m.m. Men trots allt detta så försöker jag leva ett så meningsfullt liv som det bara går. Man har sörjt den personen man har varit och accepterat att såhär är det nu. Vissa situationer är extra jobbiga t.ex. att jag inte klarar av trädgårdsarbete. Om jag gör det ialla fall så vet jag att jag kommer att få influensavärk i hela kroppen i några dagar. Eller att jag inte kan leka med barnen i samma utsträckning jag hade önskat.

Jag har ett positivt tänkande och det är det som har hållt mig uppe, trots allt. Min man har inte behövt hjälpa mig. Jag har fortfarande skött det mesta i hushållet, planeringar, tvätt, den dagliga driften/rutinerna,kalas m.m. Det är jag som har gjort det möjligt för honom att resa som han gör i arbetet. Jag har alltid stöttat honom i hans arbetssituation.

Kram Alma Prana