20 juni, 2009. Midsommardagen.

Midsommarafton förflöt relativt lungt. Åkte hem till några vänner och käkade lite. Först var jag tveksam att åka iväg men för barnens skull så kände jag att det var bäst. Det blev trots allt trevligt. Vi kunde prata och uppföra oss och jag fick något annat att tänka på.

Innan vi åkte iväg på midsommarafton hade vi en bra timme tillsammans då vi kunde diskutera boende ihop. Kom fram till att det bästa vore om han hade råd att bo kvar i huset och jag hittade något annat till mig o barnen. Ena sekunden kan han vara så snäll och förstående och i nästa...då skiftar allt, ögonen spärras upp och han kräker ur sig de mest osannolika saker. Ibland får jag en känsla av att vi vill samma sak i grunden men att det brister någonstans hos honom.

Midsommardagen: Efter en trevlig midsommarkväll vaknar jag upp och känner mig ännu mera ledsen. Ledsen över att vi kan ha det bra ihop, ledsen över att vi som älskat varandra i 11 långa år ska gå skilda vägar, ledsen över ledsamheten!
När jag sedan hör låten "Is it true, is it over...." på radion, brister allt igen. Tårarna sprutar och jag lägger mig i fosterställning i sängen. Hur ska jag få energi att orka igenom denna hemska situation?

Är så tacksam över det sociala nätverket jag faktiskt har. Min man, som jag nu döper till Jonas, verkar avudnsjuk, bitter och lite "hatisk" till att jag har många vänner som hör av sig. Det sårar väl honom då han inte har det.

Kram Alma Prana