Dag 4, midsommardagen.

fortsättning...

Börjar känna mig arg. Varför räknas inget av det jag har gjort i vårt äktenskap in? Varför kan han inte se det och känna tacksamhet? Varför ska jag behöva anpassa vad jag säger för att han inte ska få ett utbrott?...

Efter år av kämpande med min skada i ryggen har jag äntligen fått plats på ett smärthanteringsprogram som varar i 5 veckor på heltid. Detta hade jag och Jonas diskuterat igenom innan och han tyckte det var bra att jag hade kommit med. Han visste vad jag hade kämpat för att få en plats. Programmet börjar i slutet av juli och fem veckor framåt.
Helt plötsligt utbrister han: "Jag vill att du ska flytta till Malmö, till dina föräldrar under din smärthanteringsperiod. Jag vill inte ha dig här hemma, trött & gnällig"

NEJ, det kan du glömma. Jag ska bo kvar här, punkt slut!

Jä**a karl, vem f*n tror han att han är???? Hur kan han säga något sådant?

Vidare så sa han att det skulle bli annorlunda att prata med barnen om olika saker, bl.a känslor, för att barnen tyckter han om men mig tycker han inte om. Det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Hur kan han uttrycka sig så....tårarna börjar rinna...min energi är borta...

Kram Alma Prana