Känner mig så arg inombords.

Idag känner jag ilska, irritation och vill bara skrika rätt ut. Min än så länge make har alltid varit impulsiv under vårt 11 år långa förhållande. Impulsiv när det gäller pengar, vad han säger och gör. Detta har påverkat vårt förhållande i stor utsträckning.

Han hade skulder med sig in i vårt förhållande. Skulder som han hade dragit på sig långt innan vi ens träffades. Skulder som vi än i dag betalar av på. Men jag har hela tiden tänkt att det blir bättre, ekonomiskt, och att vi en dag ska kunna leva bra. Vilken illusion jag har levt med under alla år.

Jag blir så ledsen när jag verkligen känner efter. Här har jag försökt göra det bästa av situationen, trollat med de få pengarna som blir över varje månad och trollat för att få maten att räcka hela månaden. Medan min man fortsätter sitt impulsiva beteende, fortsätter att göra mig besviken, fortsätter att göra mig besviken. Jag har hela tiden haft tillit till honom, hopp om en bättre framtid. Men den tilliten och det hoppet finns inte nå mer. Allt har grusats på grund av hans handlingar, hans beteende och hans ord till mig.

Jag gråter inombords samtidigt som jag bara vill skrika rätt ut och smälla till honom. Tårarna rinner när jag sitter här o skriver....känslorna kommer upp.

För inte så länge sedan gick han och köpte en bil utan min vetskap. Jag flög i taket och han drog ännu en av hans historier...jag köpte det inte! Nu för en vecka sedan kom det ett brev i vårt "hobbyföretags" namn.(vi har ett företag som än så länge är på hobbynivå men som stadigt växer)Jag frågade vad det var för brev och han svarade "Det var bara reklam". Senare samma dag hittar jag en räkning på 2000 kronor för några lampor som han har köpt till sin bil. Helt jä*la otroligt.

Hans lögner och hans oärlighet har gjort sitt. Jag kan inte lita på något han säger idag. Han ljuger instinktivt och han gör det bra. Det bor en mytoman inom honom. Han har själv erkänt en gång att han inte vet varför han gör som han gör. Men han gör inte heller något åt det. Det accepterar jag inte!

Nå, tillbaka till räkningen på 2000 kronor. Jag frågade honom med vilka pengar han hade tänkt betala den räkningen med, men efter en lång paus fick jag svaret att "det vet jag inte". När jag föreslog att vi skulle skicka tillbaka lamporna blängde han på mig med svarta ögon och sa: "Sluta nu...sluta nu säger jag"

Ännu en sak han inte kan hantera. Hans labila humör gör att jag "håller band" på mig själv. Orkar inte med hans labilitet. Det tar för mycket på mina krafter men samtidigt är det jobbigt att hålla band på sig själv. Vad ska man göra?

Kram Alma Prana