Några tankar om ensamhet!

Ensamhet.

Gud, mina känslor åker berg & dalbana. Igår kväll hade vi en lugn timme tillsammans då vi kunde prata som två vuxna. Kände då en ledsamhet över att vi skulle gå skilda vägar.Ledsen över att han inte kommer att finnas där som min man, som barnens pappa, som avlastar mig på kvällen och på helger och som kan hjälpa till om det behövs.

Men om man ska vara riktigt ärlig så har jag känt mig ensam i tvåsamheten under en lång tid. När jag känner efter så saknar jag en (manlig) jämlike att prata, diskutera och skratta med. Jag saknar en intelligent konversation. Jag saknar att man kan ha en kommunikation med varandra utan att få en "försvarsställning" till svar.

Jag kommer nog att känna mig ensam ett tag men innerst inne känns det befriande. Om man tänker efter så har jag faktiskt skött det mesta helt "by myself" de senaste åren. Även om det kommer att kännas, det kommer att bli en stor omställning, så vet jag innerst inne, att jag kommer att klara mig. Jag kommer att finnas där för mina pojkar och jag hoppas att min man även kan fylla den uppgiften. Även om jag har starka tvivel.

Så man kan vara ensam i tvåsamhet också!

Kram på Er alla!

Alma Prana