Dag 5.

Idag ska Jonas åka till Sundsvall, i jobbets räkning. Det känns skönt för omväxlings skull! Annars brukar jag bäva inför hans jobbresor. Då står man här med allt ansvar och ingen avlastning. Men så kommer det att bli hädanefter - jag ensamstående mamma till två pojkar 6 & 8 år.

Till lunch åker han, vi säger inte mycket till varandra. Vet inte vad man ska säga, orkar inte prata. Har inte energi till att ens komma på något trevligt att säga. Han går fram till mig två gånger och ger mig en kram, en kram i tysthet, starka känslor bubblar under ytan.

Mitt favoritprogram "Hem till gården" låter mig fly verkligheten under en timmes tid. Mina föräldrar kommer över och jag känner att de är orolig för mig och vad som ska hända. De känner med barnen som busar som vanligt. Mina föräldrar har svårt att förstå, varför? Det förstår jag, men jag har inget enkelt svar. De känner ju inte min man som jag gör - han har som två olika sidor. En social, utåtriktad, trevlig sida som charmar människor och en mörkare sida som ingen har fått se ordentligt - förutom jag. Fast det är mycket som förvånar mig, än idag. Det lättaste svaret är att säga att Jonas vill inte leva tillsammans med mig nå mer. För det vill han inte.