18 juni, 2009. Dagen efter.

Vaknar upp till en ny dag. Har sovit oroligt hela natten. Vänder mig om i sängen och ser att min mans (än så länge) sida är orörd. Han har spenderat natten i soffan.

Tårarna börjar forsa...klumpen i magen växer sig allt större och jag kämpar för att inte skrika högt. Tar på mig myskläder och går ut med hundarna i skogen. Tankarna far runt i huvudet. "Hur ska jag klara av detta, hur ska det gå för barnen, vem ska ta djuren...."

När jag kommer tillbaka har barnen vaknat. Glada rusar de fram till mig och stannar abrupt. "Mamma, varför har du gråtit? Vem har gjort dig ledsen?"
Vet inte vad jag får fram till svar, börjar mumla något om de har fått frukost.

Senare på förmiddagen säger min man att han har varit och tittat utvändigt på ett hus. Mäklaren skulle ringa honom i nästa vecka och får han lån så sticker han. VAD?? Det kan du inte göra, utbrister jag! Men det var just det han kunde. Han hade inget ansvar mot mig att stanna kvar och detta huset var perfekt för honom. Ett hus med 2 rum och 58 kvm stort!

Men våra barn då, började jag och vårt hus och ..... Han bara blängde på mig med ilska i blicken. Han var redo att fly, att ta till flykten och förtränga alla obehagliga känslor som dök upp, både från mig men även inom honom. Tårarna började återigen att rinna. Jävla, själviske karl. Han har faktiskt fler att tänka på. Ditt jävla ego!

Tillbakablick: Känslor är något som min man aldrig har klarat av. Att prata om hur han mår eller om det är något han tycker är fel, det har han väldigt svårt för. Vi har varit tillsammans i 11 år och gifta i 9 år. Men trots allt har vi alltid haft en otroligt stark kärlek för varandra.

Kram Alma Prana