Inlägg
...fram tills nu 2/9-09
I helgen så övergick diskussionen om köksuppdelningen till att Jonas anklagade mitt för att inte ha bidragit med något under vårt förhållande!
Han har bidragit med den största inkomsten JA men allt annat då?
Jag har både arbetat, studerat och sen när barnen kom så har jag varit hemma med barnen, tagit hand om hem, handlat, tvättat, studerat på högskolan under två år - samtidigt som jag gjorde allt förstnämnda. Har praktiserat på sjukhuset, heltid - samtidigt som jag har gjort allt förstnämnda...för att Jonas att arbetat borta..under några dagar i taget eller någon vecka i taget. Jag har varit mamma på heltid - världens tuffaste arbete - har uppfostrat två pojkar och försökt ge dom en bra grund att stå på...sunda värderingar..trygg miljö och mycket kärlek.
Samtidigt har jag levt med en stor smärta som har stressat kroppen...samtidigt som jag har försökt finna hjälp för smärtan. Det tog "bara" 5,5 år!!
Så kom inte och säg att jag INTE har bidragit med något.
- Vad hade jag kunnat göra mer, frågade jag Jonas?
- Inte vet jag, säger han nonchalant.
- Skulle jag begått självmord, tatt död på mig själv?
I samma sekund som de orden sprutar ur min mun, i samma sekund ångrar jag mig. Nu befinner jag mig på samma, låga nivå som Jonas. Skit också tänker jag tyst för mig själv. Döm om min förvåning när Jonas svarar:
- Ja..det hade varit ett alternativ. Ett lite drastiskt sådant men ett...alternativ.
Hans ord skär som knivar i mig. Hur kan han? Sa han verkligen det jag hörde? Ja...det gjorde han.
Han ser ut som om han precis har frågat "vad blir det till middag idag?". Men det var inte de orden han sa utan "Ja...det hade varit ett alternativ"
Jag kommer aldrig att förstå hur man kan säga så till en annan person. Dessutom någon som man har levt tillsammans med i elva år. Förtår inte.
Kram Alma Prana
