Varför blir jag förvånad över Jonas beteende?

Eller blir jag det? Kanske inte, men jag blir alltid lika besviken på honom. Jag hoppas inom mig att han en dag ska ändra sig. Jag hoppas.

I fredags sa jag till Jonas att ville han åka iväg till övernattningslägenheten så fick han det, det var hans val. Men jag ville att han skulle vara hemma i tid för att ta Noel till sin kompis födelsedagskalas. Bad honom även om att köpa en present till pojken som fyller år då jag inte hade några pengar på mitt konto.

Så kommer söndagen. Vi packar ihop från vår helg i Vara och kör hemåt. Har inte pratat med Jonas än. Har velat ringa honom flera gånger men valt att inte göra det. Kommer hem - ingen Jonas! Packar in våra väskor och ringer honom. Först svarar han inte på den ena telefonen. Sen när jag ringer på företagstelefonen svarar han! Då hade han inte hunnit svara på den andra - skitsnack!! Han befinner sig i en liten lägenhet. (Eller?)

- Var är du, frågar jag
- I lägenheten
- Men du skulle ju köra Noel på kalaset
- Det har du inte sagt något om till mig!
..........................

Jag blir helt j**la tokig!!! Vad är det han inte hör / inte förstår i en konversation????? Han har inte hört att han skulle köra Noel på kalas - bullshit!!

Världen kretsar bara kring Jonas.

Jag kan bara lita på mig själv. Jag trodde faktiskt att han skulle komma hem itid för att ta Noel på kalaset, men tji fick jag. Däremot räknade jag inte med att han skulle köpa en present - så det hade jag fixat med redan. Där fick jag rätt - han hade inte köpt någon present heller.

Nu är det en timme tills det är dax för Noel att bli hämtad från kalaset. Kommer Jonas att dyka upp för att hämta sin son eller...? Det blir säkert jag som kör iväg...igen.

Lördagen kändes skön, halva söndagen kändes bra sen kom irritationen och frustrationen...

Kram Alma Prana