Inlägg
Det känns som om det ena lagret efter det andra lyfts av mig. Lager av känslomässig frustration, oförståelse, rädsla, ilska, ensamhet m.m. Jag bearbetar nya saker hela tiden och är närvarande i känslan.
Gråter, känner, tar nya tag, ler, kämpar på, beslutsamhet, framåtanda, framgång är ord som beskriver min vardag. Får gång på gång bevis på att jag har "levt för att hjälpa Jonas". Givetvis har jag levt för andra saker också men jag har blivit medberoende. Det har varit...som en "mission" att hjälpa Jonas att må bättre...få hjälp och klarhet i varför han beter sig som han gör...hjälp för sin skull...hjälp för att han ska kunna vara en bra pappa och en bra make. På köpet har jag gett upp mig själv, på något konstigt sätt..inte medvetet...men...
Men nu ger jag upp! I surrender!
För jag har ägnat hela vårt förhållande att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, någon som inte inser att han behöver hjälp.
Det är ju jag som behöver hjälp, enligt Jonas! Ja, på ett sätt har han rätt *ler* Jag behöver hjälp med att komma bort från honom, börja leva MITT liv tillsammans med barnen. Mitt liv - lägga all min energi på mig och på barnen.
Nu får han klara sig själv.
Jag kommer att göra det.
Med all min kärlek /namaste
Alma Prana
