fredag 11 september 2009

Vädjan till Jonas.




Snälla Jonas, från djupet av mitt hjärta, sluta läs min blogg om du inte klarar av att se de skrivna orden. Snälla.

Sa till dig igår att du kunde starta en egen blogg och skriva, men det ville du inte. Det är ditt val. Jag tänkter inte sluta blogga och skriva av mig bara för att du blir stött, för att du inte tål det. Detta är mitt sätt att hantera det oerhört jobbiga jag går igenom, mitt sätt.

Orkar inte höra något mer om alla lögner jag skriver, om att du "sätts i dålig dager", att jag är en j**la slyna, att "jag gjorde det p.g.a dig" osv.

Jag gör detta för att detta är mitt sätt att bearbeta allt jag utsätts för, verbalt, och för att kunna finnas här för barnen, som stöd.

Du förstår inte hur illa du gör mig. Hur ont det gör när du är elak mot mig, hur ont det gör i själen.

Jag ber dig.

Jag kommer aldrig att sluta skriva. Aldrig. Inga hot eller elaka löften om det ena & det andra, kan få mig att sluta. Aldrig.

Jag ber dig, snälla.

Alma Prana