Inlägg
STJÄRNFAMILJ ska jag erbjuda barnen! Vi ska bli en stjärnfamilj i stora mått och lysa upp vardagen med mycket prat och skratt.
Kärnfamiljen är något som eftersträvas i vårt samhälle. Många ser ner på skilda och ensamstående, speciellt på ensamstående mammor. Ensamstående pappor har en helt annan status och chans i livet. Anser jag!
Men jag ska göra mig och barnen till en - STJÄRNFAMILJ! Skulle det dyka upp en man som platsar in i vår stjärnfamilj så är han också välkommen! Men män är det sista jag tänker på. På grund av Jonas, har min tillit till män (inte alla) försvunnit. Jonas var den siste mannen som jag trodde skulle vara otrogen och mytoman, den siste mannen...
Men som sagt är, så letar jag inte efter någon och eftersträvar istället att finna lugn & ro, harmoni och glädjen i livet. Jag måste hitta tillbaks till den jag egentligen är - Alma Prana.
Även om jag har ett mått av dåligt samvete, då vår familj håller på att splittras upp, så vet jag att det är bäst så. För det är inte snällt mot barnen att stanna kvar i ett förhållande när pappan höjer rösten och säger nervärderande saker om deras mamma. När pappan planerar sexträffar med andra kvinnnor ( många prostituerade)(*JONAS; det är lika illa även om man inte träffar henne, bangar ut!) eller sitter och chattar framför datorn.
Vad sänder man ut för budskap till barnen? Att det är rätt att behandla mamma på det sättet?!
Eller som Jonas sa igår. Att om han fixar fram pengar och handlar mat + lagar, så kommer inte jag att få någon mat! Han kommer endast att laga mat till sig och barnen. Vad sänder det ut för budskap till barnen?
Under de senaste månaderna - trots skilsmässan - så har jag tvättat, städat, lagat mat dvs gjort allt som jag har gjort innan. Jag har inte förbjudit Jonas att äta mat här m.m. Hur lågt hade inte det varit? På vilken nivå befinner man sig då?
Men jag blir rädd...rädd för att han ska börja prata skit om mig inför barnen. Varför undra ni? Jo, för att han igår sa att han tror att jag pratar skit om honom inför barnen. I hans huvud snurrar dessa tankar. Paranoida tankar. Han har ingen anledning att säga så. Han känner mig - jag skulle aldrig göra något sådant. Men har han bestämt sig så...då är det så. Han får sina egna sanningar i huvudet - hans egna sanningar.
Även om man står bredvid honom och säger att så är det inte, jag skulle aldrig göra så. Han tror en inte, för han har ju sin egen sanning...och den sanningen rättfärdigar honom att göra likadant mot mig, som han tror att jag gör mot honom.
Jag kommer att få en STJÄRNFAMILJ!
Kram Alma Prana
