En känsla av vemod.

En känsla av vemod har smugit sig på. En känsla av sorg och ledsamhet som bara blir starkare. Tröttheten bara växer sig starkare och gör sig påmind i kropp & själ.

Ett långt förhållande, ett 9 år långt äktenskap är snart slut. Sorgsenhet. Alla minnen, både de positiva och de negativa finns kvar där, som poppar upp med jämna mellanrum. Detta avslut som jag under de senaste veckorna har längtat efter, detta avslut känns idag bara tungt..det är med stor sorg jag skriver detta inlägg.

Det var inte såhär jag hade planerat mitt liv, mitt liv tillsammans med Jonas och barnen. Men det är såhär det har blivit. Jag trodde aldrig att vi skulle gå skilda vägar, trodde att vi skulle förnya våra löften och leva lyckliga i alla dagar. Men så blev det inte...

Det ligger i luften...avsked..uppbrott...separation...mamma och pappa flyttar isär...pappa lämnar oss...hur ska det bli...

Noel sa till mig ikväll:
- Mamma, jag vill inte att pappa ska flytta.

Det skär i mitt hjärta. En besvikelse som lägger sig över mig...tungt...svårt att andas...ett misslyckande...ett svek mot barnen.

Det närmar sig. Nästa helg flyttar Jonas och barnen har börjat greppa allvaret. Nu ser de slutet...slutet på familjen som de vill ha...tryggheten...deras mamma & pappa under samma tak.

Det märks på Noel o Lillaman och jag kan endast lindra fallet. Det kommer att bli en omställning för oss alla.

Tårarna forsar fram...

Kram Alma Prana