Inlägg
Jag är så arg, så arg att jag skakar i hela kroppen. Fick gå in på toaletten för att gråta, ville inte visa barnen hur upprörd jag är. Jag är trött på dessa förnedrande ord, alla anklagelser och alla ord han lägger i min mun. Nu får det vara nog.
Du är ju sjuk, kom han precis och sa till mig. Det har blivit vardagsmat att kalla mig för sjuk, äcklig, hatar dig m.m.
Han tycker inte att han ska hjälpa till med städningen inför husvisningarna nu när han flyttar. För ”han har ju inte varit här och skitat ner”. Slutstädningen tycker han jag kan göra själv (för det hade han gjort om det var han som bodde här till sist!! Javisst!) Jag har aldrig gnällt under dessa 11 år. Aldrig. Jag har gjort allt själv, aldrig bett om hjälp. Nu när jag behöver hjälp p.g.a. min skada och min kroniska värk som är ett stort handikapp i vardagen, så ger han sig på mig.
Detta är terror. TERROR.
Han är ute efter att förgöra mig eller krossa mig som han sa i förmiddags. Det är tragiskt, rent ut sagt sorgligt, att en man ska behöva bete sig såhär för att känna sig manlig, känna makt. SORGLIGT!
Tänkt att han känner ett så starkt behov av att ge sig på sina barns mamma, som inte har något jobb, som aldrig kommer att bli helt frisk – kommer att få leva med smärta resten av livet och dess begränsningar, som inte har en fet inkomst. Sorgligt!
Men jag har något annat – jag är psykiskt stark, vet vad som är rätt och fel, intelligent, kunnig, ambitiös, ödmjuk, hyser stor empati, stort socialt nätverk – jag är en överlevare.
En överlevare som kommer att överleva denna terror, denna terror som Jonas utsätter mig för. Var dag...
