Inlägg
...det var bara en fråga om när. Igår kväll kom det - kommentarer om vad jag skriver om på min blogg. Först skulle han visa sig förstående och sa att han visste att det var mina känslor m.m. jag skrev om. Men sedan anklagade han mig för att även skriva lögner.
När jag ville veta vilka lögnerna var så vägrade han svara mig. Det köper jag inte! För kommer man med en anklagelse om att jag skriver lögner i min blogg så får man vara så reko att säga dom också!
Jag skriver inga lögner på SkilsmässoResan. Jag skriver om mina upplevelser, mina känslor, mina uppfattningar, mina reaktioner osv. Det är faktiskt svårt att skriva så ärligt som jag gör. För jag lämnar ut mig själv totalt, gör mig själv sårbar. Det hade varit mycket enklare, på ett sätt, att gå omkring och låtsas att allt är bra.
Det är svårt (för mig) att vända ut o in på mig själv, för då blir jag sårbar. Jag visar vad som finns bakom fasaden, mina känslor & tankar. Ibland känns det pinsamt att detta händer mig. Ibland lägger jag skuld på mig själv - varför gjorde jag inte si eller så?
Har fått kommentarer som " Vågade du verkligen säga det till X eller varför har du stannat kvar så länge osv"
På frågan - vågade du verkligen säga / berätta det för X - den handlar egentligen om, i mina ögon, rädslan för att visa sig sårbar. Att berätta sanningen...såhär blev jag behandlad och jag kunde aldrig för mitt liv, tro detta om min man. Det känns pinsamt, det känns som ett misslyckande. Ett stort misslyckande för JAG kunde inte rädda denna familjen. Jag kunde inte hjälpa min man. Jag kunde inte ge mina barn den kärnfamiljen de förtjänar.
Men jag då? När ska jag få ta plats?
Det är INTE mitt fel. Jag vänder på tankarna/ känslorna. Det är inte mitt fel. Det är inte ett misslyckande för mig. Jag har gjort vad jag har kunnat för min man. Jag kommer att ge mina barn det bästa jag har att erbjuda - och det har jag alltid gjort. Kommer alltid att göra.
Däremot har jag lärt mig att aldrig investera mer i ett förhållande än jag har råd att förlora. Jag har verkligen lärt mig att hur mycket jag än kämpar med att hjälpa någon med deras problem så tas inte hjälpen emot - om inte personen i fråga själv är redo, själv inser. Det har jag verkligen fått erfara.
Jag har lärt mig att jag är mycket starkare än jag tror.
Jag har lärt mig att jag har en familj som stöttar mig och ett stort socialt nätverk.
Jag har lärt mig att gå efter mina drömmar.
Jag har lärt mig att jag måste investera i mig själv.
Jag har lärt mig mycket men jag har mycket kvar att lära. Bland annat att inte ta åt mig så hårt av vad Jonas säger till mig. För jag vet att mycket han säger är rena rappakaljan. Men det är svårt för mig. Som igår när han sa:
"Jag har inget intresse till denna familjen nå mer" direktciterat.
Hur kan han säga så? Det är något jag ALDRIG kommer att förstå. Vår familj idag består av; mig, Jonas, Noel & Lilleman, tre katter och en hund. Att han inte bryr sig om mig det vet jag. Det har han sagt vid ett flertal tillfällen. Men barnen...jag blir så upprörd...han besitter inte förmågan till empati. Kärleken till sina barn...den är ju så stor...så stor att den gör ont ibland...men han har inget intresse nå mer..inget intresse. Om några dagar ändras familjebilden.
Fyra ord bara - DET ÄR HANS FÖRLUST.
Kram från Alma Prana
